Förlossningsberättelse

Vattnet gick på fredagen klockan 20:00 ganska exakt. Jag var då riktigt less på att vara gravid och sååå sugen på att träffa lilla killen vi väntat på så länge nu. Jag var in en sväng i sovrummet och tänkte tanken att "nähä det blir väl inte idag heller och jaa det gööör väl inget om det dröjer ett tag till då. Nästa tanke var att nu sätter det säkert i gång bara för att jag tänker så här.

I nästa stund går jag in i badrummet för att slänga nån tvätt eller nått och helt plötsligt så bara "svoschhh" så rinner deet fostervatten ut på golvet. Riktigt skum känsla men jag minns den precis sen sist med Iza!
Glatt ropar jag ut till Gunnar i vardagsrummet att vattnet har gått!! Han sitter och laddar upp bilder efter MTB racet på torsdagen och ska till att blogga och så. Inga värkar och det är dags att ringa BB Stockholm.
Pratar med barnmorska som råder att vänta 2 timmar och se om några värkar har kommit annars in för en kontroll efter dessa 2 timmar. Kontroll ska göras inom 8 timmar efter att vattnet har gått och det var ju en knepig tid på kvällen så då var det bäst att komma in vid 22 om inga värkar startat.
Gunnar åker och hämtar Izas farmor Thea som är barnvakt över natten.
Väntar, går ut och går en rask promenad och väljer en kuperad stig så det ska vara lite jobbigt. För att få igång värkar då ;)
Men inga värkar.
Åker in kl 22 med Gunnar till BB. Vi vill verkligen inte behöva åka tillbaka till Norrtälje igen!
Där träffar vi barnmorska Anna som känner hur bebis ligger, lyssnar på hjärta och kopplar på en CTG.

Kände sammandragningar som gjorde ont på väg in till BB och känner ett par under CTG men de är oregelbunda och inte så starka.
Vi får gå in i ett väntrum och sitta i en soffa. Sjukt trötta  då vi är vana att sova denna tid på dygnet ;) Gunnar lägger sig och slumrar i soffan jag sitter och känner efter och kollar klockan.

Efter någon timme blir vi erbjudna att komma in på ett rum med 2 sängar.
Gunnar somnar. Jag sitter och väntar. BM kommer in och frågar efter någon timme och då är det 10-15 min mellan värkar. Säger att vi väntar 2 timmar till så får vi se.

BM kommer in kl 01:50 och shit vad jag var borta, hade somnat och visste knappt var jag var. Alltså inte mycket till värkar... jag sa att jaaa ungefär 15 min mellan.
Sen 10 minuter senare kl 02:00 som att trycka på en knapp- tokvärk. Måste upp och andas mig igenom den. Sen kommer dom med 4 minuters mellanrum som snabbt blir 3 minuter. Väcker Gunnar som börjar klocka dem och ja nu är det lite jobbigt 3 minuter mellan.
Gunnar säger till BM.
BM kommer och frågar om jag vill duscha- köra med varmt vatten på magen för att lindra. Frågar henne- ska vi vara kvar där? Är på mottagningen på BB inte på förlossningen men fattar liksom inte att vi inte får komma till förlossningen nu när det startat liksom.
Nej vi ska vara kvar. Jag kämpar i duschen. Försöker köra mantra "öppna" "öppna" men det börjar bli tufft och varmt (hade kvar kläder på överkroppen, vi skulle ju inte stanna här liksom). Efter detta kollar BM hur öppen jag är och det är 3 cm bara...

Kl 03:45skrivs vi in på förlossningen. Då är jag öppen 6 cm.
Kl 03:50 får jag prova lustgas, känner att jag behöver någon smärtlindring. Hade som mål att klara mig utan! Kräktes då jag provade lustgas när Iza föddes och var tveksam men va fasen-det gjorde asont nu!

Lustgasen funkar! Lycka. Det blev lite mer hanterbart, fortfarande jäkligt ont men jag tokandades, höll stenhårt i Gunnars hand och kämpade mig igenom värk efter värk efter värk... Kan inte sitta, vill inte sitta, måste stå. Står på knä i sängen, står med gåbord.

Det är efter en koll då de säger att jag är öppen 9-10 cm kl 06:00 och jag står med gåbord som BM frågar om jag vill ha EDA. Huvudet visar sig vara högt ovanför spinae och jag har svullnat i kanalen ned för bebis pga alla kraftiga värkar.
kl 06:30 får jag EDA.
Skillnad! Jag känner det oerhörda trycket vid varje värk men smärtan är borta för ett tag. Suger i mig lustgas , står på knä i sängen och klarar då ta trycket hyfsat.
Från det att vi kom upp till förlossningen till att jag får EDA inser jag nu att jag har blundat HELA tiden. jag har inte sett upp, jag har inte sett vilka som varit i rummet. Jag har varit helt inne i smärta, värkar, hur ta dessa och sååå. Men när jag fick EDA och den började verka efter några minuter så tittade jag mig omkring och pratade med BM som var där!

KL 07:30 får vi en ny BM. CTG kurvan är periodvis patologisk då det nu gått ett tag med tokvärkarbete och trång väg ned.
Klockan straxt innan 08:00 ber de mig lägga mig på sidan i några minuter (nu vill de att det ska hända något pga patologisk kurva) och byta sida för att sedan pröva förlossningspallen. Kl 08:06 sitter jag på pallen med Gunnar bakom mig. Tar tag i hans hand under värkarna och även han får lite ont ;)
KL 08:14 måste jag enl BM upp i sängen pga hjärtljudet på bebis går ned och de måste utföra yttre press.
KL 08:16 kommer en till BM för att trycka på magen, jag får 2 värkar på mig, han måste ut. Första värken- huvudet föds fram i vidöppen bjudning!! Allstå kommer ut med huvudet face upp (inte det lättatste att födas fram så!!) Det svider något enormt vid dessa krystningar. Jag känner att BM håller en varm handduk på mellangården.
 OCH kl 08:18 föds Simon i vidöppen kronbjudning!
SHIT är väl det första jag säger efter detta och allt är som bortblåst vad gäller smärta. Simon kommer upp på magen och det är så fantastiskt hur det fungerar. Ett nytt liv. Vårat barn. Vår son! Gunnar står vid min sida är är rörd till tårar.

Jag sprack ingenting. Jag födde fram moderkakan efter några minuter och det gick bra men sved ordentligt. Har nu efter 4 dagar gått ned 10 kg men har 10 kg till kvar och vätskan är kvar i händer och fötter och mage så det kommer nog att fortsätta rassla vidare. Sen är jag i gång med träningen och mår toppen av detta!
Simon är superfin, lite gul och har varit mycket trött. Sover och sover och vill äta i bland men jag får kämpa lite för att få honom att vilja äta. Om dagarna då han är som mest trött måste jag  klä av honom kläderna och klä av mig själv på överkroppen för att han ska vilja äta. Känna hud mot hud e toppen för ammningen! På kvällarna vaknar han till och vill vara nära. På nätterna vill han inte sova själv utan han sover på mig.
Syster Iza kämpar med lite avundsjuka som ju är självklart att det kommer. Tuffast har varit när Simon ska amma men det går bättre och bättre. Lilltussan är så fin med honom!

Det var förlossningsberättelsen det. Det längsta inlägget ever! :)